Önskar att jag kunde sätta ord på den här känslan och det kan jag väl om man ska vara krass, mens. The bloody blues. Så det är Dylan och Cohen och Neil Young och den där längtan bort.
Önskar mig så jävla mycket men mest vill jag bara slippa vara med mig själv, eller kanske vill jag dra samma ramsa om livet och kärleken och känslan för nån som inte hört den förut. Jag kanske inte borde vara så rädd för allvaret och kanske jag skulle försöka vara mindre cynisk men mest av allt borde jag bara ta ett bad och imorgon gå iväg och köpa tamponger. För hur man än gör så är livet som livet är, samtidigt som den där fruktansvärt stora känslan finns så måste man betala 25 spänn i kvarskatt och gå till konsum för att köpa tamponger för att man har den slags kropp som blöder en gång i månaden och samtidigt får man känna på att man har en själ.
Hur mycket längtan får plats i en människokropp och vid vilken punkt brister huden av allt som är osagt, saker man kan fråga sig medan tvätten ligger på badrumsgolvet och sorterar sig själv.
Kommentera