slapp varm dag. ensam en timme til och blev lite nere, av den gamla vanliga gnälliga orsaken. gnällgnällgnäll.
det är så lätt att hamna i något slags mellanting. mellanlivet. det beiga.
rädslan står runt hörnet hela tiden, hela tiden känslan av lånad tid. jag kommer fortfarande inte överens med livet.
jag förstår inte hur folk gör, hur kan man inte gräva ner sig, hur stannar man i nuet, hur låter man inte evigheten krypa inpå.

jag önskar mig ut i naturen, jag önskar klippa dom band jag har, jag önskar 'frihet' men jag vet inte hur den ser ut.
jag har precis läst ut den sjätte delen, för andra eller tredje gången, och trots att jag visste precis hur det skulle gå så satt jag här i soffan och grät så snörvlande att min sambo uppmärksammade det.
'men det är ju så sorgligt!' sa jag och grät en bra sund till för att sedan lugna mig några sidor och sen gråta igen.

det är skönt att vara den sortens person som kan besöka många världar utan att åka nånstans.
fått en stor odling nya finnar på hakan. med dom som sällskap läser jag harry potter hela dagarna.
vi är också mitt uppe i tittande på shogun, som var förvånansvärt bra.
det regnar ute och kattington galopperar unt vardagsrummet, mycket mer än så händer inte.

det är okej att vila sig från världen. i augusti väntar en rolig grej (kanske flera).