Nu har våren kommit och PANG så blir det för varmt för att vara bekvämt. Nu kommer jag gå runt och lida tills september typ. Tack.
 
 
Skulle gå hem till johan idag men kunde inte pga grät och grät och grät, gick inte att få stopp på det. Så nu har jag sår runt ögonen igen, fresh fresh gurl. Så jag väntade väl nån timme eller två och det gick inte över, sa fuck it och stoppade i mig två stilnoct. Sen gick det typ över. Blev lite darrig och virrig istället men men.
 
Har en läkartid i maj (efter sex månaders väntan, SEX MÅNADER) då jag ska be om nytt läkarintyg så jag får pengar igen nångång men känns ju som dom måste göra mer. Ge mig nån samtalskontakt eller nått för detta är inte hållbart, såhär kan jag inte ha det. Eller jo det kan jag väl men dör ju av svält eller nått till sist för folk orkar inte att jag är såhär. Jag förstår det på sätt och vis, ingen orkar för alltid men vadfan ska jag göra då, jag vill ju inte heller ha det såhär. Och jag vill inte vara ensam jämt men ingen vill sitta och hålla mig i handen när jag gråter nonstop en hel dag. Det är ett jälva helvete att vara helt jävla sjuk i huvudet.
 
Och jag vill bara leva lite, göra saker, träffa människor, göra nånting av värde. Vilket jävla ovärdigt liv jag lever. Och om jag släpper taget och slutar försöka, vilken misär blir det då, om jag inte ens orkar försöka.
Så jävla arg och ledsen och arg men mest ledsen. Allt känns så jävla meningslöst och hopplöst. Känner mig så jävla ensam. Är så jävla ensam.
 
Och vad fan gör man åt ensamheten, kan ju inte tvinga folk att umgås med mig.