Har äntligen läst ut en bok (rädd att flyga, känner mig inte ett dugg frigjord), dragit på mig en förkylning, sovit alldeles för mycket och fått ont i en visdomstand. Dessutom har jag hunnit spela en del sims och fundera på "skogskvinnan".
 
I helgen ska jag vara nykter för första gången på väldigt väldigt länge och det känns faktiskt bra. Visst fan gillar jag att vara full och odräglig men nån måtta får det faktiskt vara. Man måste nog kunna leva med sig själv också.
Mest av allt vill jag ha en anteckningsbok från ikea, en portion korv stroganoff med ris och besök av mina beztaste vänner. Förhoppningsis kan jag få allt innan årsskiftet.
 
(Jaja, givetvis vill jag även hångla litte med en fruktansvärt vacker man men dom drömmarna lägger jag på hyllan nu. Lite värdighet har jag nog ändå).
Har snusat mig till nått jävla hål i tandköttet och nojar över att min ena pupill är större än den andra. Är fan inte lätt att vara hypokondriker och äcklig slashas på samma gång.
 
Var full igår och det börjar typ förlora sin charm. Kanske skulle börja måla tavlor eller nått istället men mest vill jag bara gråta och bli klappad på pannan. Blir kukigt jävla trött på mig själv. Kanske borde färga håret eller nått. Köpa nån ny fräck klänning och sådär. Eller nått. Har ingenting att säga egentligen så.
Sömnen är knas igen och det kan ju driva vem som helst till vansinne att antingen vara vaken dygn i sträck eller att gå runt med gröt i hjärnan och sova nonstop i arton timmar men jag är van.
Samtidigt som efterlängtade hösten kommer så kryper sig prestationsångesten också på. Jag känner mig som världens mest misslyckade människa och jag hatar att allt känns som en tävling. Som om man liksom inte räknas om man inte har rest fyra varv runt jorden, tagit tretusen högskolepoäng. har koll på varenda jävla skiva inom en viss genre, läst de och de böckerna, har rätt kläder. Internet är som högstadiet fast värre för man får inte gå hem och gråta ut i sitt flickrum. Fattar inte varför det inte bara kan räcka att vara människa, varför vi måste ha all den här ytan att spegla oss i hela tiden, alltid mätbara resultat.
Jag vill bara kunna vila i att finnas till att det räcker, men det räcker aldrig. Jag blir galen på den jävla livsstilshetsen och det eviga klättrandet mot nått bättre. Ibland tänker jag att det kanske är bäst att bara avgå helt och släppa allt men jag tycker om människor för mycket för det.