Fy fittan vad dåligt jag mår helt plötsligt och ironiskt nog är det nog fittan som gör det, att jag mår dåligt alltså. Pms är det säkert, pms och nån slags sexuell frustration. Väljer att se pms som ett upphöjt tillstånd, ett litet fönster när man är jävligt nära livet och döden och existensen. Så jag lyssnar på thåström och kedjesnusar och petar i mig ett par vidbehovstabletter och funderar på om jag duger och vem jag vill duga inför.
 
I alla fall så är det officiellt onsdag vilket betyder att imorgon kommer en av världens bästa människor (ja värrldens, borde vara kursiverat men orkar ej) hit, till mig! Och på fredag kommer förhoppningsvis en till. Sen är vi en ohelig treenighet som varken rörs av väder eller vind, ska det blåsa så är det fucking vi som ser till att det blåser.
Världsliga saker, allt är världsliga saker när man tänker på det där hur det är att ha någon eller några som är av samma skrot och korn.
 
Är så jävla svårt att vara ärlig mot människor men det är ändå bara när dom sett ens allra vidrigaste som man vet att det är på riktigt.
Tänker mycket på häxor och sammet, funderar på att börja röka igen lite sådär bara för att jag kan och har börjat läsa bara för att det är höst. Med hösten kom också en depp som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, det brukar ju annars vara våren och sommaren som är värst.
 
Jag har fått boendestöd och det stressar mig som fan. Det är inte naturligt att släppa in främlingar i sitt hem som ska rota i ens liv men det blir nog bra. Blir det inte bra så ber jag dom fara och flyga.
 
Jag har haft den värsta helgen på länge, känt mig bortvald och utanför och onödig. Med rätta ska väl tilläggas även om det säkert inte var nån som gjorde det med flit. Men ändå, det gör satans ont att bli bortglömd av dom man litar mest på. Inte blev det bättre av att höra idag att jag överreagerat. Så det blev många tårar och lördagskvällen spenderades i något slags vakuum, satt som i en dimma och försökte se en film. Somnade tolv och vaknade fyra dagen efter, utan meds i might add. Sömnen ja, den fungerar som vanligt inte.
 

Meningslösheten smyger sig på och det gör också sorgen. Fan jag tror jag sörjer något som inte hänt. Det är en ständigt pågående process. Satan vad jag är i behov av terapi eller en ny människa som bara kan liksom plocka upp mig och säga att det blir bra. Men det lutar nog ändå mer åt eremithållet, det gör det alltid. När väl boendestödet kickar igång ordentligt behöver jag inte träffa en enda människa som tror att den känner mig.
Det är för freaking varmt för att få kallas höst. Vill ha det sagt så att vansinnet kan ta slut nångång. Det här med global uppvärmining? That shits real.
 
För övrigt så vacklar jag lite i vad jag ska vara på halloween, har sett ett par "djur som blir batshit och äter upp folk"-filmer och typ tänkt lite på feminism. Men inte så mycket för om jag gör det så exploderar huvudet.