Lennart är hos veterinären för att kolla upp en liten knöl han har på ena frambenet. Vi upptäckte den för en vecka sen och det är förstås läskigt men jag tror det går bra.

Kattington spydde nyss, och jag är ensam hemma och orkar inte torka upp det.

Jag har fruktansvärt fett hår och funderar på att duscha. Men latheten/allt det andra, ni vet.

Jag försöker stanna i nuet samtidigt som jag måste se lite framåt, det är en svår balansgång att gå när man har en hjärna som lärt sig alldeles fel sätt att hantera saker. Igår fick jag en impuls jag trodde att jag blivit av med för all framtid. Kanske är det ett tecken på att jag är ganska skör just nu.
Jag kom inte ut nånting idag, fast jag borde gått till affären och hämtat kattmat. Jag vet att jag mår sämre av att bara sitta inne men samtidigt är det så svårt att göra det där som nästan alla andra kan. Klä på sig, borsta tänderna och så ut genom dörren.
Konstigt (eller helt normalt) så skäms jag lite över hur pass handikappande min (eventuellt kvarvarande) psykiska sjukdom är. Jag låtsas ibland att jag är såhär för att jag är lat, men det är ju inte riktigt sanningen. Egentligen så vill jag ju delta. Precis som jag egentligen inte ogillar dom flesta människor, jag är bara jävligt blyg (eller nått i den stilen). Lite svårt att knyta an och jobba på det där med att skapa sunda relationer, fast jag så förtvivlat gärna vill.

Jag är väldigt väldigt bra på att undvika sånt som känns jobbigt och det gör vardagen väldigt jobbig. Kontraproduktivt, i know.