Sömnen är knas igen och det kan ju driva vem som helst till vansinne att antingen vara vaken dygn i sträck eller att gå runt med gröt i hjärnan och sova nonstop i arton timmar men jag är van.
Samtidigt som efterlängtade hösten kommer så kryper sig prestationsångesten också på. Jag känner mig som världens mest misslyckade människa och jag hatar att allt känns som en tävling. Som om man liksom inte räknas om man inte har rest fyra varv runt jorden, tagit tretusen högskolepoäng. har koll på varenda jävla skiva inom en viss genre, läst de och de böckerna, har rätt kläder. Internet är som högstadiet fast värre för man får inte gå hem och gråta ut i sitt flickrum. Fattar inte varför det inte bara kan räcka att vara människa, varför vi måste ha all den här ytan att spegla oss i hela tiden, alltid mätbara resultat.
Jag vill bara kunna vila i att finnas till att det räcker, men det räcker aldrig. Jag blir galen på den jävla livsstilshetsen och det eviga klättrandet mot nått bättre. Ibland tänker jag att det kanske är bäst att bara avgå helt och släppa allt men jag tycker om människor för mycket för det.
1 kommentarer
Pats
18 Sep 2013 07:58
Vi är i alla fall inte elaka mot folk eller mobbar ut nån, vi har inte cancer (fuck cancer alltså, läste att den där gidlund dött nu också, blev alldeles kall av ångest), vi går inte runt i asfula kläder och gör nån slags grej av att se ut som en kulturtant som åker ner till Ghana en gång om året och får sig lite svart stock, vi är i alla fall inte passivt aggressiva as i diskussioner, vi har inte en ful jävla lugg och gör en stor fet jävla grej av det, vi är i alla fall inte tråkiga och drar tråkiga skämt, vi är i alla fall inga skinny white bitches (okej white är vi väl) som gnäller om att de ser feta ut när de har lika mycket underhudsfett som kunta kinte och som går och gnager på sesamfrökakor om de ska "unna sig".Fuck that. Vi är ju rätt awesome ändå, right?
Kommentera