coffincutie

Fast jag såg Thåström, inte clash, och det var nog inte på hotellet men det var i örebro och jag har också glömt min första kyss men jag minns att jag hade skotskrutig kjol på den där konserten och koftan jag hade på mig är fortfarande min favorit. Och jag minns den allra första gången jag såg thåström, när han överraskningsgästade winnerbäck i cloetta center och jag minns att jag hade en svart kjol med tyll och en jolly roger och jag minns att Thåström hade blå skjorta. Och jag minns henne som jag inte kan glömma för att hon fastnat. Men läste aldrig buster och fantomen och jag lämnar aldrig landet men jag försöker slippa vara med mig själv.

 

Stockholm var som stockholm brukar vara, det gör mig alltid nervös, människorna gör mig nervös och automatiken och myllret gör mig nervös. Jag är glad att jag är den slags person som tycker att hotell är exotiska, att jag är den slags person som kan tycka att plättar med blåbärssylt är något att minnas, att jag är en sån som inte behöver mer än att känna mig omtyckt av någon och att tycka om någon. Även om det är det största och svåraste som finns. Jag är glad för alla vänner jag lyckats samla på mig och jag är glad att en bassist log mot mig och jag är glad att jag sett smashing pumpkins. Mest är jag glad för att jag fick dela det med henne, att det var stort för henne och jag fick vara med för det finaste man kan göra är att dela med sig av dom stora ögonblicken.

Jag hoppas att jag kommer att bli en generös människa och jag hoppas att jag kommer att fortsätta vara en enkel människa. Be a simple man.