Det är tvära kast mellan hopp och förtvivlan, tur då att jag har sånna funtastiska vänner, som liksom bara plockar upp en och ruskar om en när man tycker att allt är piss och man själv är piss. Kompis J sa ett gäng sanningar och det gick in. Jag är helt okej, helt okej smart, helt okej rolig, helt okej snygg, helt okej bra. Behöver inte vara varken mer eller mindre än så.
Problemet här tror jag dels är att jag har en person i mitt liv (som inte läser bloggen så ingen behöver känna sig träffad) som är ganska bra på att push my buttons och ganska dålig på att eh ge bra bekräftelse. Det är ganska mycket 'åh vad pinsam grej du sa' och alldeles för lite 'men gud vad smart du är'.
Och så har vi ju förstås det här med att jag är hyffsat nybliven singel. Det har gjort saker med mig som jag inte väntade mig alls. Jag tror att jag liksom börjat se mig själv lite mer utifrån, lite mer med manlig blick. Har nog börjar mäta mig själv utefter min knullbarhet typ. Så jävla vidrigt att det blivit så men så jävla skönt att jag kan sätta fingret på det nu och förhoppningsvis sluta.
Kommentera