Konserten igår var bra. Stundvis till och med fantastisk. Innan stötte vi på lite problem och jag stod och grät riktiga tårar framför en hel lång kö och tre väktare men det löste sig sen. Det var bara den där halvtimmen-timmen i ren och skär ångest som kändes halvbra. Kände mig inte riktigt som en riktig vuxen när jag inte kunde hålla känslorna i schack inför alla dom där människorna, det är inte så vuxet att darra med läppen och bli blöt i hela ansiktet för att ens konsertupplevelse kanske skulle skita sig men det är okej. Om man inte får lov att gråta eller skratta eller yttra några slags känslor när man är vuxen så får jag väl fortsätta vara ungdom.
Sen i konsertmörkret kunde ingen se mina tårar. Tur var väl det för dom började rinna redan under introt till första låten. När han väl kom till ingen neråtsång så hade jag samlat mig relativt bra men men under låten förvandlades stilla tårar till regelrätt hulkande. Så många låtar som betytt så fruktansvärt mycket för mig under perioder när jag inte haft så mycket annat, inte konstigt att det blir lite av en religiös upplevelse.
Sen åt vi falafel i väntan på bussen hem. Under resan ställdes dessutom klockan om så det blev lite som att resa i tiden. Kom hem så sent att vi fick lov att ta taxi.
Fick en glad överraskning på bussen dit också då nån berättade att thåström spelar på putte i parken i sommar. Hade redan planerat att köpa biljett dit då winnerbäck och kent kommer. Nu blir det lite som en festival över min samlade tonårsångest. Minns ett år på arvika när jag såg kent, satt i slänten ovanför scenen utan någon jag kände och grät som ett barn. Minns en sommar när jag såg winnerbäck i min gamla hemstad och fick syn på en nyligen förlorad vän i publiken precis när han spelade hjärter dams sista sång. Hur jag kände att varje ord handlade om henne och att jag aldrig skulle kunna höra ihop med någon så som jag hört ihop med henne. Minns hur jag några år tidigare sett winnerbäck tillsammans med den förlorade vännen, det var invigning av cloetta centrum i linköping och thåström gjorde ett överraskningsframträdande mitt i. Han hade blå skjorta och spelade som eld.
Sen i konsertmörkret kunde ingen se mina tårar. Tur var väl det för dom började rinna redan under introt till första låten. När han väl kom till ingen neråtsång så hade jag samlat mig relativt bra men men under låten förvandlades stilla tårar till regelrätt hulkande. Så många låtar som betytt så fruktansvärt mycket för mig under perioder när jag inte haft så mycket annat, inte konstigt att det blir lite av en religiös upplevelse.
Sen åt vi falafel i väntan på bussen hem. Under resan ställdes dessutom klockan om så det blev lite som att resa i tiden. Kom hem så sent att vi fick lov att ta taxi.
Fick en glad överraskning på bussen dit också då nån berättade att thåström spelar på putte i parken i sommar. Hade redan planerat att köpa biljett dit då winnerbäck och kent kommer. Nu blir det lite som en festival över min samlade tonårsångest. Minns ett år på arvika när jag såg kent, satt i slänten ovanför scenen utan någon jag kände och grät som ett barn. Minns en sommar när jag såg winnerbäck i min gamla hemstad och fick syn på en nyligen förlorad vän i publiken precis när han spelade hjärter dams sista sång. Hur jag kände att varje ord handlade om henne och att jag aldrig skulle kunna höra ihop med någon så som jag hört ihop med henne. Minns hur jag några år tidigare sett winnerbäck tillsammans med den förlorade vännen, det var invigning av cloetta centrum i linköping och thåström gjorde ett överraskningsframträdande mitt i. Han hade blå skjorta och spelade som eld.
Kommentera